På Liseberg var entrén snudd på tom - till skillnad från folkhavet då Sahara Hotnights spelade. Ur högtalarna strömmade ren och skär folklighet - gamla Roxette-dängor på panflöjt... Uääk. Men väl runt hörnet raspade Freddie Wadling "Dancing Madly Backwards". Ooooh. Tryck. Fläskkvartetten ÄGER. Freddie sittande nu, men ändå samma röst. Men - hur hade arrangören tänkt? Borta var dansytan och kravallstaketen, och hela publikytan var täckt av bänkar... Tre sura väktare stod nedanför scenen och såg till att inget "hände". Jag tänkte på när jag hörde dem på Errols för hundra år sedan. Det är så det här bandet skall höras. Smärtsamt nära. Med Freddies pipa rätt i örat, och stråkarna viftande nära ögat. Men ändå. Stämningen steg oavsett, och när Titiyo och Johan Renck tryckte på var det på topp! Lyckan strålade när alla gästartisterna oplanerat kom in på scen och spontanhyllade bandet. Jag kan bara säga - Tack för att ni finns!

Etiketter: Fläskkvartetten, musik